On Certain Prophecies / Om vissa profetior

Because of a more or less public discussion I’ve been involved in after the outbreak of Putins war in Ukraine and a number of discussions I’ve had personally with several people I have decided to make my personal essay about it available here. The whole thing is about a debated prophesy from Norway in the 1960. The purpose of the essay was fully personal – a tool to sort out things for myself. It’s written in Swedish but I’m sure automatic translations will do a good job.

---

Personlig utvärdering av valdresprofetian

På den första dagen av den ryska invasionen av Ukraina fick jag veta om en yttertidsprofetia från 1960-talet som sades förutsäga 2000-talet. Denna profetia verkade välkänd i vissa kristna kretsar, även om den också verkade kontroversiell, men den var helt ny för mig. Samma dag fick jag utdrag ur en bok som handlade om denna profetia. Jag läste det jag hade fått, utöver det försökte jag ta reda på lite mer om bakgrunden till boken. Dock är sammanhanget för resten av boken fortfarande okänt för mig, jag har bara några enskilda sidor (troligen 173-177).

Innehållet på dessa sidor rörde och skakade mig lite. Först och främst visar det sig att det tydligen var en norsk kvinna i 90-årsåldern som 1964 påstod sig ha sett framtidsvisioner “med egna ögon”. Boken “Tag plats! Dörrarna stängs” skrev hon dock inte själv. Författaren var Emanuel Minos, en före detta pingstpredikant och adoptivnorrman av grekisk-egyptisk härkomst. I sina texter beskriver han ett samtal som han, hans fru och en annan församlingsmedlem hade med den norska kvinnan samma år. Det sägs att han lämnade sina anteckningar obemärkta i 29 år, och det var först 1993 som han “återupptäckte” dem. Boken gavs ut 2011, 47 år efter intervjun och tre år före författarens död. 1964 måste Minos ha varit 39 år gammal. På sidorna jag har fått beskriver han med egna ord hur han minns samtalet och nämner flera gånger att profetinnan själv led av det hon såg och grät gång på gång. Han citerar ofta sina egna tveksamma reaktioner på vad han har hört, för att sedan konstatera att många saker har uppfyllt sig på exakt samma sätt.

Den icke namngivna, gamla kvinnan tycks ge en relativt exakt beskrivning av dagens globala värld. Hon går in på detaljer som medias roll, lättillgängligt pornografiskt innehåll, tomma kyrkor, en uppmjukad sexualmoral även i kyrkorna, våld på tv eller en stor längtan efter underhållning. Hon beskriver en flyktingkris som den 2015, Europas ovilja att ta emot flyktingarna, uppkomsten och utvecklingen av ett tredje världskrig, vilka vapen som kommer att användas och hur Europa kommer att utvecklas vidare ”innan Jesus kommer åter”. Jag kan förstå varför min kollega omedelbart föreslog att denna profetia kanske var “lite dyster”.

Varför profetior?

Detta väcker frågan om innebörden och syftet med profetior. Bibeln uppmuntrar oss regelbundet att “uppbygga” och uppmuntra varandra. Även förmaningar och korrigeringar bör göras med kärlek och tålamod. Dessutom uppmanar Bibeln oss upprepade gånger till glädje, hopp och tillförsikt. Nästan alla bibliska profetior har en röd tråd, de är kopplade till berättelsen om Messias, och därmed till den totala förnyelsen av den fallna skapelsen, både inre och yttre, och utrotningen av ondskan. De är antingen tänkta att vara tröstande och försäkra oss om att Gud alltid har kontroll under alla omständigheter, eller så uppmanar de oss specifikt att agera, att antingen göra eller inte göra si eller så för att antingen åstadkomma eller undvika vissa resultat eller konsekvenser.

Jag kan inte se något av detta alls i de texter jag har fått om Valdresprofetian. De verkar för mig mer som en bedårad blick in i en kristallkula, och det du ser där är varken uppbyggande eller uppmuntrande till omvändelse, ett bättre liv eller något specifikt beteende. Den täcker bara själen som ett tungt och mörkt sorgband och kan leda till förlamande resignation. Den okände norska kvinnan verkade ha lidit mest. Sådana slags “kristallkula-uppenbarelser” har gemensamt att de alltid predikar ett slags ödestro: framtiden kommer att vara precis så här och inte annorlunda, du är dömd till det, försynen eller Gud ville ha det så. På så sätt skiljer de sig från de flesta bibliska profetior: Gud brukar ge människor ett val. Välsignelse eller förbannelse. Det ligger i våra händer om vi vill vara får eller getter, om vi vill klä de nakna och mata de hungriga –  eller ej. Bibliska profetior informerar oss om konsekvenserna av var och en.

Syftet med innehållet på sidorna i Emanuels Minos helt bok är dolt för mig, såvida han inte medvetet ville trycka ner folk genom att säga att det inte fanns någon utväg. Denna desperata fatalism motsvarar dock totalt Bibelns goda nyheter, som alltid strävar efter kärlek, hopp, tro och förbättring.

Fler skäl till mina tvivel

Det kan mycket väl vara så att en gammal norsk kvinna hade en vision. Men för det första går det inte ens att kontrollera om den kvinnan ens existerade – i alla fall finns inget namn. Det finns få verifierbara bevis, författaren förutsätter sina läsares goda tro. Men kanske är allt påhittat! Personligen tror jag inte att det är troligt, men det är inte heller helt uteslutet.

För det andra är jag inte säker på att det budskapet kom från Gud överhuvudtaget. Det är alltid läsarens tolkning som ger innehållet gudomlig auktoritet. George Friedman skrev till exempel The Next 100 Years, där han spekulerar fantastiskt över den geopolitiska utvecklingen under 2000-talet. Friedman är förvisso inte kristen och absolut inte profet i kristen mening, men han har en extraordinär förmåga som den gamla norska kvinnan kanske också hade. Jag vill inte spekulera vidare om andra möjliga källor eller orsaker till hennes syn – men inget kan uteslutas.

Naturligtvis kan ett gudomligt ursprung inte alls uteslutas, men för det tredje kan mänsklig manipulation i efterhand inte heller uteslutas. Det skulle inte vara första gången människor har spelat Gud. Det är ju flera decennier mellan det ursprungliga samtalet och publiceringen. Än en gång: Om det faktiskt var från Gud, så avslöjas varken meningen eller syftet i den publicerade versionen. På så sätt förlorar profetian den typiska karaktären som gudomliga budskap brukar ha – och förblir faktiskt helt värdelös för det praktiska livet. Hade den inte publicerats så skulle den ha gjort mindre skada.

För det fjärde, så var det kanske bara ett meddelande till henne personligen eller till hennes församling. Då skulle profetian aldrig ha varit bestämd för resten av världen. Hon eller hennes församling skulle ha vetat bäst av alla. I alla fall skulle det inte vara tänkt för våra öron.

Naturligtvis måste det ha varit väldigt viktigt för den gamla damen på den tiden att bearbeta synen hon sett och prata om det med andra syskon. Men, för det femte, att publicerar den ett halvt sekel senare lämnar mig med en eftersmak av from sensationalism – i världen kollar man på skräckfilm, men i kyrkan lyssnar man till domedagensprofetior istället.

För det sjätte är tonen mellan raderna i budskapet ganska fingerviftande och moraliserande, nämligen att allt bara kommer att bli värre och värre – bortsett från några nämnda perioder av fred och välstånd, men som egentligen inte heller anses som välsignelser. Visst, mycket av vad som händer i världen idag måste verkligen ifrågasättas häftigt. Men min känsla är att det handlar om en gammal kvinna som måste ha vuxit upp och levt under mycket enkla och anspråkslösa förhållanden i Norge (det inkluderar i stort sett alla som är födda i 1800-talets Norge) och som tar emot en fullständigt oroande inblick i 2000-talet. Detta överväldigade henne såklart totalt. Denna syn på en ny värld med sin extrema annanhet skrämde henne in i grunden, hon upplevde den som något väldigt, väldigt negativt och helt och hållet gudlöst (vilket så klart inte är helt fel). Till exempel tolkar hon också konstens och kreativitetens roll i vår tid som något gudlöst – förmodligen för att hon aldrig har känt till vikten och betydelsen av konst och kultur. Men om allt likställs med gudlöshet bara därför att det är annorlunda eller okänt, så skulle enligt henne nog bara den norska kulturen i slutet av 1800-talet anses vara den enda bibliska (minus de två norska Edvarderna förstås: Grieg och Munch… ).

Slutsats

Berättelser om helvetet hade en stor fascination under medeltiden, och Valdresprofetian verka vara en ”uppgraderad version” till vår tid. Den uppmuntrar till rädsla, panik och fasa. Genom att inte komma med ett enda tydligt och rimligt förslag till förändring, sinnesändring eller omvändelse, fokuserar denna fatalistiskta profetia vår blick på ett inferno vi är hopplöst utlämnade till. Därmed förför den läsaren till att kämpa mer inåt med profetians sorg än med möjliga och konstruktiva steg om hur vi som Kristi efterföljare kan idag och i dagens samhälle vara och leva hoppfullt och konkret som salt och ljus.

Även om profetians beskrivningarna av 2000-talet kan tyckas rimliga, så motsäger den ändå diametralt Bibelns profetior mellan raderna genom att understryka bilden av Gud som en grym diktator som vi alla är skoningslöst utlämnade åt och som inte älskar något mer än att plåga våra själar – för det är precis effekten av sådana budskap. Utifrån ett missiologiskt perspektiv är profetian helt kontraproduktiv.

Vi behöver bespara världen destruktiva, hopplösa mardrömmar och skenfromma spöken samt alla deras djävlar på väggen. Livet är tillräckligt svårt som det är. Visst är konsekvenserna av t.ex. krigen eller klimatkatastrofen fruktansvärda och en följd av människans synd, girighet eller likgiltighet, men som kristna är vi kallade till att peka på hoppet, och hoppet ligger i metanoia eller omvändelse, och den finner vi endast i den uppståndne Kristus och en ny livsstil som återspeglar uppståndelsen. Däremot lurar Valdresprofetian människor in i hopplöshet och frestelsen att fördöma samma värld som Gud älskar. Använd den energin som bara läsningen av Minos story kostar läsaren bättre för att smida om kulor, bomber och raketer till plogar, solceller eller borrkronor för att kunna gräva brunnar. Arbeta istället för att människor verkligen omvänder sig och lever i uppoffrande kärlek till Gud och vår nästa.